Historien om ett blåmärke

På kristi flygardagen var jag till Älvdalen och tävlade och efteråt när jag stod i duschen i Sälen upptäckte jag ett stort blåmärke på vaden. Det var ungefär lika stort som en handflata. "Märkligt" tänkte jag eftersom jag inte kunde påminna mig om att jag hade gjort mig illa. Men det tillhör ju inte ovanligheterna att jag har blåmärken på kroppen lite här och där så jag brydde mig inte något vidare om det. I lördags började det att klia som ett myggbett just i mitten av blåmärket som nu hade börjat blekna i mitten. Bra tänkte jag eftersom det var ett tecken på att det läker. Under söndagen när jag var i Sandviken och tävlade kliade det ännu värreoch det började bli en knöl. På måndagsmorgonen ringde jag sjukvårdsupplysningen för att få reda på vad det var för konstigt med min vad. De sa att jag skulle åka till vårdcentralen dagen efter. Sagt och gjort jag gick till vårdcentralen med en kliande, öm knöl på vaden med en blå ring runt.
Beskedet om att jag hade haft en ytlig propp i vaden var både en lättnad och en tankeställare. Distriktssköterskan och distriktläkaren sa båda att det var väldigt vanligt och inte hade någonting med min LCHF-diet att göra. Det bara är så att vissa får det och vissa får det inte. Och det finns de om blir gamla trots många ytliga proppar. Jag fick en kräm(mukopolysackaridpolysulfat) som jag skulle massera in i vaden 4 gånger om dagen och order på att ha stödstrumpa på mig när jag arbetar.

Så Sofi det var jag som hade en propp i benet, inte du!?!